Jag ligger just nu i soffan och undrar vart september tog vägen. Min utmaning om att testa alla de nya passen på SATS gick inte alls bra. Fick till det så jag testade två av passen i all fall. Hade de andra varianterna inbokade vid några tillfällen men livet kom emellan några av gångerna och ibland var jag bara för lat… Jag har helt tappat suget för att träna. Så jobbigt att skriva och ännu jobbigare att känna. Vikten har således gått upp lite men värre är den degiga känslan i kroppen. När jag tänker på min kropp i maj/juni och jämför med nu så blir jag bara ledsen. Vad snabbt det går. Jag inser i alla fall att jag aldrig kommer kunna slappna av med att kontrollera vad jag äter eller att röra på mig. Då känns det ännu värre. Att för att hålla vikten i schack så kommer jag behöva känna som om jag är på diet för alltid.
Det känns lite extra motigt nu för att jag är förkyld. Huvudet känns tungt och febern ligger och lurar. Dagarna går i ett och helgerna går alldeles för fort.
Detta har blivit en urusel blogg. Jag har inte den minsta lust att skriva i den heller. Har inte ens haft dåligt samvete för att det är så långt mellan inläggen. Har man det så vill man ju i alla fall skriva. Så jag hoppas jag snart hamnar på banan igen. Att jag känner lusten komma tillbaka. Den finns ju där inom mig, krigaren, det gäller bara att väcka den till liv igen.
Pepp till er allihop som fortfarande kikar in.
Har saknat dina inlägg! Ta nu och krya på dig, och kom tillbaka med nytt mod och kämparglädje. Jag vet att du kan och orkar att ta nya tag! Kämpar vidare nu!!
Tusen kramar
Nu tror jag att jag är på rätt väg igen. =) tack för peppen!! Kram
Vet du, när du är hyfsat frisk så gör det bara. Iallafall en gång?
Kram!
Det där låter inte så bra. Lite down. Men jag tänker också på att det du tycker är diet är vanlig mat och det du tycker är vanlig mat tycker jag är lördagsgott. Det går inte att komma ifrån att vi är stilla för mycket för att kunna äta en massa kcal och sedan bli förvånad över att de sätter sig på kroppen i form av fett. Det är trist, absolut, att inte kunna äta utan att tänka, men det stora felet är att vi lär oss galet från början OCH hjärnans belöningssystem går igång på många kolhydrater. Socker in–>Serotonin upp—->Sertonin ner—>mer socker etc är ett sätt att självmedicinera en höst depp. Många kommer dessutom att drabbas i år pga dåligt med sol. Mycket d-vitamin kan hjälpa..men socker är en fälla. Leder bara till mer sug efter socker, pasta och bröd..tyvärr:(
Två inspirerande filmer:
http://www.svtplay.se/video/326348/1-10-del-2-av-3
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=sondagsskolan_lar_idag_ut_sambandet_mellan_kost_och_halsa&videoid=2224699
Å va tråkigt att höra… Men att tappa lusten till träning som man en gång varit nästintill beroende av vet jag verkligen hur det är. Det blir så overkligt att man tidigare varit så driven och verkligen saknat träningen när man inte fått den till att dra benen efter sig och hitta alla tänkbara ursäkter för att slippa. Såååå tråkigt! Men du har det inom dig och lusten kommer tillbaka om du ger den en chans genom att dra den där ovilliga kroppen till gymmet ett par gånger när du är redo att försöka igen. Mitt råd är att sätta ett lågt mål, inget stort, bara nåt som du verkligen kan se dig göra utan alltför stort motstånd. Kanske en daglig promenad på en kvart, eller som jag läste att någon tjej som skulle komma igång med träningen igen efter att ha fött barn gjorde. Hon bestämde sig till att börja med för att bara ta sig till gymmet typ 2 dagar i veckan. Bara ta sig dit, hon behövde inte ens träna, till en början bastade och duschade hon bara, men med tiden bytte hon om och gick ut på gymmet osv. Man behöver kanske inte börja med att basta men jag tycker ändå att historien är ett fint exempel på att man ibland måste börja med att avsätta tiden att hitta tillbaka till rutinen att gå till gymmet. Det är någonting jag också skulle behöva göra, det är alldeles för lätt att låta veckor gå mellan passen. Hör av dig om du vill träna ihop, jag tränar ju också på SATS. Min träningskompis som förut var den som pushade mig genom att boka pass ihop en gång i veckan har precis flyttat till London och nu har jag inget driv att ta mig till gymmet.
Jag saknar dina inlägg, hoppas du hittar lusten att blogga igen också. Kram och krya på dig!
Nu börjar uppförsbacken flackas ut litegrann och det börjar kännas bättre.
Helt klart att jag måste jobba med att sätta vettiga, genomförbara mål jag med. Har alltid haft en tendens att starta stort och misslyckas.
Skickar mail om träningsdate!
Kram
Gullegumman. Så lätt hänt, och som jag känner igen mig. Först ska du bli frisk! Sen ska du bara göra! Lusten kommer tillbaks! Det är brist på träning som gör dig låg, det är dom abstinens. Ge kroppen vad den behöver!
Kram, Pernilla be
<3
Nu är jag nästintill helt frisk. Orken börjar komma tillbaka. Tack gör all pepp, du är guld värd!
Kram
Hej Elin!
Jag hoppas du hittar tillbaka. Jag var så glad när jag upptäckte din blogg, och jag är sjukt imponerad över dina livsstilsförändringar. Själv har jag just börjat (cirka 2 månader sedan mitt första gymbesök), og söker med ljus och lykta efter människor på nätet som inspirerar. Du är en av dem!!
Tack så mycket för din kommentar!! Den värmer mitt hjärta.
Sakta men säkert kommer jag nu tillbaka till mitt gamla jag.
Tack för pepp!!!
Kram
Kom igen nu! Upp och hoppa!
kram!
Skickar en varm kram! Vi finns här om du känner för att börja blogga igen. Ta hand om dig!!
TACK!!
<3