Den här är enkel.

Jag är ingen handväsketjej. Har aldrig varit. Kommer nog aldrig bli. Jag tycker de är otympliga och man släpar med sig alldeles för mycket strunt i dem. Jag har mina grejer i jackfickorna. Mobil, plånbok och nycklar. När jag ska till jobbet så blir det en till mobil och en manick med några nycklar och badgen plus en massa andra kort jag använder på jobbet. Om jag behöver mer grejer med mig så blir det en tygpåse eller en ryggsäck. Oftast har jag faktiskt en tygpåse med matlåda eller mat inköpt på ICA.

Jag har haft en röd handväska en gång, fick den av en kompis när vi bodde på Irland för att jag alltid frågade om jag kunde ha min mobil och plånbok i hennes handväska när vi var ute på krogen. =) För några år sen köpte jag en själv, den hade jag faktiskt ganska länge så den är lite sliten nu. Redo för sopsäcken. Sen har jag en liten en som jag fick av en kompis när jag fyllde 30, en sån liten svart med ett litet band som man kan hänga runt handleden, passar bra när man är ute och dansar. =)

Men det enda jag har i dem är just mobil, plånbok och nycklar.

När jag tänker på mina syskon så tänker jag på min 3 år äldre bror, det var honom jag växte upp med och det är han som dyker upp först i mitt huvud. Men jag har två halvsystrar också, på pappas sida. Jag ser på dem som mina syskon med men jag har umgåtts väldigt lite med dem under deras uppväxt. Livet är inte alltid enkelt när föräldrar skiljer sig och får nya familjer. Men nu börjar de bli vuxna och det är enklare. Jag antar att jag då egentligen har 5 styvsyskon också men ingen av dem skulle jag nånsin kalla varken syskon eller styvsyskon, de är mer pappas frus barn sen tidigare. En av dem är dock en kompis och en är en arbetskamrat… klurigt det här.

Mina släktförhållanden är inte helt enkla. Inget man liksom tar upp första gången man träffar någon.

Vart tog torsdagen och fredagen vägen egentligen? =) Tiden rusade iväg och jag hann inte med. Men nu är jag tillbaka.

Idag fick vi ställa klockan på ringning för att hinna med och handla innan mamma och morbror kom på besök vid lunchtid. Så vid 09:00 byttes det från födelsedagskostymen till morgonrocken från när vi bodde på Nynäs Havsbad i somras. Älskar den morgonrocken. Och hur lyxigt är det inte att få en morgonrock när man bor på hotell? Alltså en som man får ta med sig hem. Gillas starkt.

Efter duschen så åkte mina för stora trosor på, har inte riktigt hunnit uppdatera underklädessektionen i garderoben och det behövs verkligen nu. Trosor i storlek 48/50 sitter inte så himla fint längre. Ska försöka fixa till det snart. Sen jeansen som jag var så stolt över att komma i i augusti. Då när jag äntligen kunde köpa jeans på vanliga avdelningen, visserligen största storleken men ändock på vanliga avdelningen. De börjar sitta lite dåligt dock… undrar vilken storlek man har nu? Till det återigen en för stor BH… Ogillar att köpa BH. Har noll koll på vad jag har för storlek och alla jag har är väldigt mycket för stora. Inte mycket support när det känns som om tuttarna har minskat med hälften, det liksom glappar… Sen en nyköpt skjorta från Gina Tricot. Gillar det lite strikta stuket på den, känner mig som en skolfröken från förr i tiden. Här ser ni mig efter att vi kommit hem från affären, kom på vad det var för ämne att skriva om och bad David föreviga mig i  vårt tjusiga förkläde.

Efter att mamma och morbror åkte hem så åkte myskläderna på, mjukisbyxor och fleecetröja, vilken lördagskväll. =)

Den här kan man kanske tro är en svår en. Men jag tror helt enkelt inte alls. Jag tror vi föds, lever, dör och ruttnar sen bort i jorden och blir maskmat. Jag tror inte på någon slags gud och jag tror inte heller på karma. Saker och ting händer på grund av slumpen och den styr våra liv och valen vi gör påverkar förstås resten av livet. Hade jag inte jobbat den där natten när jag blev medlem på Spraydate så hade jag aldrig träffat David. Mitt liv hade sett annorlunda ut och eventuellt hade jag varit lika olycklig nu som jag var då.

Min tro på mig själv börjar jag bygga upp. Det går långsamt och tar tid. Pusselbit efter pusselbit så byggs den upp. Mitt självkänsla blir starkare för varje dag, även om det är små steg framåt. Att ha gått ner i vikt förändrar en hel del. På jobbet tycker de att det syns mer än bara att jag blivit mindre. Jag rör mig annorlunda, jag syns mer i gruppen, det syns att jag är nöjdare på alla sätt. Än så länge har jag bara hört positiva saker. Jag är ju ingen annan, jag är ju bara en mindre, mer gladare version av mig själv. Den rätta versionen.

Det var i januari 2002. Jag hade några dagar innan jul kommit tillbaka från att ha tillbringat hösten på Irland, en språkkurs. Julen och nyåret hade flugit förbi, jag hade träffat släkt och vänner. Men vad skulle jag göra? Plugga? Jobba? Jag hade ingen aning. Gick på stan i Uppsala. Fick ett sms från en ny kompis som jag träffat på språkkursen. Hon och några andra hade valt att stanna i Cork, Irland och hyrde ett hus där. Men nu hade hon kommit in på en utbildning i Nya Zeeland. Hon frågade om jag ville ta över hennes rum i huset.

Jag svarade ja på en gång, gick direkt till Kilroy Travel och bokade en enkel biljett tillbaka till Irland. Ringde pappa och frågade om han kunde skjutsa mig till flygplatsen. Han frågade när. Jag svarade i morgon.

Sen följde ett av mina bästa år.

Jag är, som jag nämnt tidigare, gift med min bästa vän. Om det händer något roligt, så tänker jag alltid att det ska jag komma ihåg att tala om för David. Om jag behöver prata så är det han jag vill prata med. Ingen kan få mig att reda ut tankarna som han kan.

Jag har inte många nära vänner. De vänner jag har är såna som jag träffade på gymnasiet och de jag träffat via jobbet. Hur träffar man nya vänner i vuxen ålder? Jag tycker det är svårt. Jag känner inget direkt behov av flera vänner, har ju svårt redan nu att få till träffar med dem jag har men om man nu kände sig ensam, var hittar man vänner som vuxen?

En annan bästa vän är en kompis jag träffade i gymnasiet. Vi är väldigt lika. Till sättet och tidigare till utseendet. Folk har frågat om vi är syskon. Det känns alltid lika skönt att vara med henne. Hon är den varmaste människan jag känner. Hon är så positiv. Hon ser möjligheter i stället för svårigheter. Hon är stark och modig. Hon är vacker och rolig. Hon gillar kostymdramer lika mycket som jag gör. En annan sak med henne är att man får en hel familj på köpet. Ingen familj jag känner är så härlig som hennes. Hennes mamma och pappa ställer alltid upp. Hennes syskon är så fina.

Jag är så glad att jag har en sån vän som Kristina. Kram på dig.

Vad roligt att just den dagen så jag ska berätta om min dag så är det dagen då jag, efter åratal av att ha varit överviktig, ställer mig på vågen inser att jag nått min målvikt. Ett mål jag var 10kilo från för tre år sen men sen vände det uppåt igen. Men nu är jag där och det känns fantastiskt. Denna gången är det på ett helt annat sätt. Den gången gick jag ner för mitt bröllop, en klassiker. Denna gången har jag gått ner för att jag vill leva ett fullgott liv, göra de sakerna jag vill och inte begränsas av min vikt, inte bli sjuk på grund av övervikten, känna mig sexig och snygg, se mig i spegeln och gilla och vara stolt över vad jag ser. Det är på ett annat vis denna gången.

Så första timmen satt jag vid datorn och skrev några inlägg, kollade på VVs hemsida, försökte fatta att jag faktiskt nått ett mål som jag kämpat för i stort sett hela mitt vuxna liv. Det är lite för stort för att komma på nyvaken och i morgonrock utan frukost.

David inser när han sätter på sig sina sista strumpor i byrålådan att det är dags att tvätta, så de följande 3 timmarna kilas det upp och ner till tvättstugan. I en av pauserna så går vi ner och handlar lite mat. Det äts lunch alldeles för sent. Dagens mellanmål var lite pepparkakor. =) Jag köpte en förpackning färdig pepparkaksdeg häromdagen och skar skivor med osthyveln och gräddade. Mmmm…. Inte så snygga men de var goda.

Vi köpte ett nytt te med glöggsmak häromdagen, föll oss inte så jättemycket i smaken men det kommer slinka ner under julen.

Davids mamma bad honom komma förbi för några dagar sen för att hon höll på att rensa ur sitt förråd och där hade hon funnit en del saker från Davids barndom. Lite teckningar och böcker och diverse annat. David är inte den som har någon behållning av att ha såna saker kvar så han sa åt henne att kasta allt men däremot blev hon av med några ramar som vi nu har fyllt med bilder från vårt bröllop och satt upp i vardagsrummet. Med oss från henne kom också ett pussel. Jag har länge gått och smygkikat på pussel när jag varit på sekondhandaffärer och velat köpa ett men det har inte blivit av. David gillar inte att lägga pussel och det tar ju ganska stor plats medan man lägger det. Men för några kvällar sen så startade jag på pusslet vi fick och vi har kommit ganska långt. Nu är det bara det värsta kvar. Ett gytter av skog som känns omöjligt. Men bit för bit kommer vi nog kanske klara detta.

Annars har vi tittat på ett avsnitt av Dexter och ett avsnitt av Desperate housewives. Vi följer en hel del serier och snart kommer en trist period med uppehåll över jul och nyår.