Idag testade jag återigen en utav de nya passen på SATS, Grit Strenght. Testade även ett nytt gym, Regeringsgatan. Allt är så himla lika på alla SATS gym så man känner sig som hemma direkt. Men detta ställe kändes lite slitet. Omklädesrummet kändes slitet. Viktredskapen i salen kändes slitna. Vid flera tillfällen under passet så hörde jag hur vikter lossnade från stängerna för att de där stoppen var så slitna att de inte höll kvar viktplattorna på stängerna. En gång såg jag en kille tappa en 5 eller 10 kilosvikt från stången när han hade den på axlarna. Glad jag inte stod nära honom. Golvet ute i gymmet var också slitet, lite överallt hade parketten glidit isär och det var små hål här och där. Samtidigt var halva gymmet avstängt med byggplast då de håller på att bygga en som crossfithörna.

Tillbaka till passet. De här Gritpassen är tänkta att vara korta och intensiva. Man övar spänst och uthållighet ihop med styrka. Snabbt kommer man upp i puls och där stannar man hela passet, dvs 30 min. Korta vilopauser mellan varje set.

Idag testade jag Grit strenght och jag gillade inte det riktigt. Det första instruktören säger är att man verkligen ska lasta på massor med vikt. Om man inte orkar alla repetitioner i seten så är set ok, då har man kört till failure, tills man verkligen inte orkar längre. Det, att man ska köra så tungt, ihop med att passen är ganska hetsiga, känns lite olustigt. Skaderisken känns hög.

Sen en annan sak som inte riktigt är min grej är den här kämpargrejen som de kör på Gritpassen. Att man ska känna sig som ett lag, man ska heja på varandra, ge varandra high five, klappa varann på axeln, gå ihop i en ring, sträcka ut händerna mot mitten och sen köra någon slags heja-rop “På tre allihop så säger vi kämpa, ett, två, tre KÄMPA!” Det faller sig inte helt naturligt för mig. Jag brukar svara på instruktören “hur känns det idag? Är ni taggade?” för jag förstår hur trist det är att vara instruktör om ingen svarar. Men det här är lite över vad jag är bekväm med. =)

Passet som sådant. Snabbt och effektivt. Jobbigt. Killen som ledde det var bra och fick en att kämpa lite extra. Kommer med största sannolikhet ha träningsvärk i morgon.

Idag hoppade jag inte på Tvärbanan som vanligt från jobbet utan styrde i stället kosan norrut och hamnade lite senare i Mörby Centrum. Efter att ha virrat omkring lite i gallerian hittade jag till slut åt vilket håll jag skulle gå. Det är cirka 5 minuters rask promenad från Mörby centrum till det nyöppnade SATS Danderyd.

Min gamla PT kommer numera vara instruktör där och idag var jag inbokad på hennes premiärpass på detta nya center. Det märktes att stället var nytt, skylten hade inte ens hamnat på väggen ens.

Det var länge sen jag gick på bodypump och det kommer kännas i morgon vill jag lova. Fegade lite med vikterna, nästa gång blir det tyngre. Fast man vill ju kunna göra övningarna med, framför mig stod en tjej som lastade på riktigt tungt men sen såg det liksom ut som om hon aldrig orkade göra övningarna helt och fullt. Alltså knappt ens från början.

Ja, Tess, jag bokade in mig nästa måndag med. =) så lätt skrämdes jag inte bort. =) Nackdelen med passet är att det är så långt bort, klockan var 20:30 när jag kom hem. Lite småsent.

Det var ju ett tag sen jag tränade nu och jag hade glömt bort en sak. När man inte tränar så känner man sig trött och seg. Men när man åker till tex andra sidan stan direkt efter jobbet och går och tränar så känner man sig pigg efteråt. Det ger verkligen em grym kick. Det hade jag glömt.

Igår sprang jag Midnattsloppet här i Stockholm. Jag kände mig ganska seg och trött hemma innan. Men så snart mina vänner skickade ett sms om att de var på plats så packade jag ihop mina grejer och begav mig mot Zinkensdamm. Redan nere på Liljeholmens tunnelbaneperrong så började jag tagga igång. Överallt fanns det människor i knallblå tröjor.

Det var kö att få åka rulltrappan upp från perrongen på Zinken, kö upp för trappan men sen ute på gatan så var ju alla gator avspärrade och då spred alla ut sig lite. Träffade kompisarna inne på idrottsplatsen där vi tog det lugnt ett tag. Sen tillbringade vi 10-15min i kö för att gå på toa. Men det var för att vi hittade en vanlig toalett inne vid arenan, är inget större fan av bajamajor. =) Klädinlämningen gick smidigt, ishallen bakom arenan användes för det och det var helt fullt med väskor och Stadiumpåsar. Det märks att detta loppet hållit på ett tag, allt gick väldigt smidigt och var tydligt uppmärkt. Man hade fått se små filmer via Facebook under dagen hur man skulle göra med tidtagningschippet samt väskinlämning. Så man kände sig trygg.

Sen var det lite väntan på att loppet skulle börja. De som sprang i första gruppen hann komma i mål innan vi stuckit iväg. Man kände sig lite avundsjuk på dem som redan var klara.

Vi begav oss mot startfållan där man kände sig lite dålig jämfört med alla som startat tidigare därför att de springer fortare men det var massor med folk även i denna sista grupp. Vi började prata med en kille om hade en lapp på ryggen… Imponerande.

Sen bar det av. 22:50 ungefär. Första kilometrarna var lätta, varken upp eller ner och allt var så nytt och spännande att det gick lätt. Med jämna mellanrum var det ett stort tält där det spelades musik. I tunneln vid Skanstull var den coolaste musiken. En tjej satt och spelade orgel där inne. Sen strax innan 5km så började det jobbiga. Först en backe på 100m där Nike hade en spurttävling uppför, Hillrunner. Där lyckades vi springa uppför även om det inte gick fort. Sen inte långt efter kom den berömda backen vid Sofia kyrka. Den var omöjlig och vi gick upp, vägen var kantad med marschaller och högst upp stod en gospelkör och sjöng. Bland de finaste partierna under loppet. Sen en annan bra sträcka när man kom ut så man såg hela Stockholm i mörkret, Gamla stan och Gröna Lund. Sen passerade vi mycket festfolk vid Götbacken som var lite överförfriskade och ropade mindre trevliga hejarop. Detta var den jobbigaste sträckan för mig, 7,5-9 km. Sen helt plötsligt ropade folk att det bara var en kilometer kvar och då började det kännas hanterbart. Vi insåg att vi skulle klara målet vi satt upp, att klara loppet på 1:15. När man såg slutet längst bort på Hornsgatan kändes det bra, men upploppet var långt och det kändes som om man aldrig kom fram. Passerade målet klockan 00:01 och sluttiden blev 1:09.
Mycket nöjda. Jag sprang ihop med en gammal kollega från Arlanda och vi hade båda varit dåliga med löpträningen under sommaren. Så 1:09 kändes mycket bra. En annan vi sprang med körde ett eget race och hon kom in på 56min. Det gjorde även han med texten om att han sprang andra varvet, tänk att springa första på 45 och andra på 55. Imponerande.

Tre mycket nöjda tjejer efter loppet.

Om du funderar på att springa ett lopp så rekommenderar jag verkligen Midnattsloppet. Ett riktigt bra arrangerat lopp.